RECENSIONER


Lars Furuland: Mina dagsverken

Kulturkämpe av den rätta ullen
(Recension UNT 15 feb 09)
Summering av ett liv i litteraturens tjänst
(Recension SvD 30 mars 09)
 
Summering av ett liv i litteraturens tjänst
(Svenska Dagbladet 30 mars 2009, 10.21)

Det är inte någon regelrätt självbiografi Lars Furuland presenterar i Mina dagsverken , med undertiteln ”Minnen från folkhögskolor, folkbildning, universitet och möten med arbetarförfattare”. En biografi måste ju, antingen den skrivs av en själv eller någon annan, behandla den biograferade som huvudperson, och denne författare tycks av naturen för o-självupptagen för att kunna ställa sig i centrum på det viset.
Desto mer myllrar framställningen av vänliga omdömen och omnämnanden av medarbetare, anhöriga och vänner. Om någon annan hade skrivit om Furulands liv och verk kunde den nog ha gjort honom större rättvisa, gjort mer begripligt för eventuella oinformerade läsare vilken betydelse denne litteraturprofessor har haft i vetenskap och populärvetenskap, i svenskt kulturliv och genom internationella kontakter.
Det kunde rentav ha blivit en mer spännande bok. Anspråkslöshet är ju inte en berättardygd, även om den är en oändligt sympatisk egenskap i umgänge och arbetsliv. Att den är något Furuland uppskattar framgår när han räknar upp en handfull personer som har gjort särskilt intryck på honom som goda människor: det är sådana som har utmärkt sig för att vara empatiska lyssnare och har avstått från karriär och akademisk konkurrens.
Titeln ”Mina dagsverken” är väl vald. Ämnet för Furulands doktorsavhandling 1962 var ”Statarna i litteraturen”, och proletärförfattarna har förblivit ett av hans expertområden. För bara ett par år sedan utgav han den stora handboken ”Svensk arbetarlitteratur” tillsammans med Johan Svedjedal. Memoarboken klargör tydligt uppväxtens betydelse för denna inriktning.
Lars Furuland, född 1928, växte upp på Malungs folkhögskola med fri tillgång till skolans bibliotek, i en tid då folkrörelserna var expansiva. Pappa Gunnar Furuland, som själv gjort en klassresa från småländsk bondfamilj, var en rektor som erbjöd Malungs skinnarbetare lokal för strejkmöten på 30-talet. Han blev också kontroversiell i bygden som aktiv antinazist. Fadern var dessutom flitig kulturskribent och resande folkbildare, liksom i sinom tid sonen: att skicka artiklar till tidningar blev en självklar sak redan i skolåldern.
Som gymnasist var Lars Furuland inackorderad i Karlstad; från 1948 blev det Uppsala för gott. Först hade han tänkt sig historia som huvudämne, men enligt kamraterna skulle det vara bra att börja med nordiska språk, så det gjorde han, och några meningar längre fram handlar det vips om trebetygsuppsats i ämnet…
Den som tillhör en senare och latare studentgeneration baxnar över denna studieflit. Lars Furuland har 60 års erfarenhet av den akademiska världen, ibland kommenterar han förändringarna mellan då och nu, men jag kan önska att det hade funnits mer reflektioner i hans lugna och opolemiska anda kring den utvecklingen.
Det radikala 70-talet framstår som en prövning, som det brukar vara när det är lärare och inte studenter som minns. Avdelningen för litteratursociologi som Furuland hade startat vid litteraturhistoriska institutionen 1965 drog naturligt nog till sig många vänsterengagerade. De blev så dominerande att han själv måste förhindra att enstaka studenter av annan färg skulle bli utmobbade. Receptet, förklarar han, var att hålla studenterna strängt sysselsatta med forskningsuppgifter.
Konflikter är dock något som Furuland inte fördjupar sig mycket i. Visst nämns akademiska strider, men det framgår inte ens alltid var han hade sina egna sympatier. Den enda gång han blir nästan skarp i tonen är då det handlar om styrelsen för Svenska barnboksinstitutet, där författaren Lennart Hellsing försökte styra åt annat håll än föreståndaren Mary Ørvig.
Barnlitteraturen blev alltså det andra område där Lars Furuland gjorde pionjärinsatser. Hur kom det sig att en litteraturforskare i sina bästa år, därtill karl, fick upp ögonen för barn- och ungdomslitteraturen och utvidgade vetenskapen till den?
Proletärförfattaren par preference Ivar Lo-Johansson var för sin del ytterst kritisk mot att Lars sysslade med sådant. Det var just för att han behövde en motvikt mot vännen Ivars annars överväldigande inflytande som han envisades med denna andra verksamhet, hävdar han själv. För att undgå ödet att bli ”slukad”. Det finns även överraskande former av påverkan!

GUN-BRITT SUNDSTRÖM


LaGun Tomtebogatan 53, 113 38 Stockholm, 08-30 92 46 e-post: info@lagunforlag.se