RECENSIONER


Lars Furuland: Mina dagsverken

Kulturkämpe av den rätta ullen
(Recension UNT 15 feb 09)
Summering av ett liv i litteraturens tjänst
(Recension SvD 30 mars 09)
 

Kulturkämpe av den rätta ullen
(Uppsala Nya Tidning 15 februari 2009)

Uppsaliensaren Lars Furulands memoarer Mina dagsverken med utgivningsdag i morgon, måndag, täcker de flesta ett långt livs verksamheter och är stundom spännande som en äventyrsroman, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

En ny bok
Lars Furuland
Mina dagsverken
(LaGun förlag)

RECENSION Man tänker sig gärna att ett av de svåraste momenten i samband med professorsmemoarer måste vara att bestämma titeln. Det gäller att hitta den rätta nivån. Lars Furuland använde som arbetsnamn Med mitt mått mätt, en tämligen neutral benämning som han hade lånat från den på sin tid mycket uppskattade kåsören Cello. Men efter att ha gått igenom korrekturet från början till slut infann sig det betydligt mera lämpade Mina dagsverken. Den titeln rymmer en självkaraktäristik på samma gång som den pekar ut en riktning. Det är svårt att föreställa sig en bättre sammanfattning av en professors värv, som varit så inriktat på folkbildning och den litteratur som handlat om förutsättningarna för vårt lands utveckling till välfärdsstat. I likhet med den arbetardiktning som Lars Furuland ägnat en stor del av sin gärning, ligger också i begreppet dagsverke en hel del av den handkraft, muskelförmåga och råstyrka som dess författare så väl kände till. Samtidigt säger det något väsentligt om den marknära och jordfasta förankringen i Furulands egen forskning. Den gängliga gestalten med sina pigga ögon och det vänliga leendet är vittnesgill som få, när det handlar om uppbrottet ur det gamla bondesamhället och all den möda och det rent fysiska slit som steg för steg förvandlat Sverige. Till en av de ledande industrinationerna och en välfärdsföredöme i ett internationellt perspektiv.

Det är lätt hänt att de själsliga behoven glöms bort, när så mycket blir en fråga om materiella framsteg. Därför går det knappast att överskatta Lars Furulands insatser för den mentala sidan av saken. Uppsalaprofessorn i litteratursociologi har varit och är en av vårt lands mest inflytelserika kulturpersonligheter. I den egenskapen är hans andel i samhälls- och kulturutvecklingen betydande. Inte minst med tanke på de insatser som påverkat hela kulturlivet och förändrat och breddat dess bas. Det gäller inte bara när ljuset riktats mot statarskildringarna, proletärdiktningen, barn- och ungdomslitteraturen eller biblioteksverksamhet i vidaste bemärkelse och åtskilliga andra nya forskningsfält. Furulands litteratursociologiska avdelning inom litteraturvetenskapen har gått i bräschen för en rejäl breddning av en demokratisk och jämlik kultursyn. Han själv har rest land och rike runt och varit en oförtröttlig föreläsare om ämnen i samma tankens riktning. Det är därigenom inte förvånande alls, att Lars Furuland i dag hör till de ivrigaste debattörerna när så mycket står på spel och det blivit en viktig uppgift att försvara kulturens värden mot förflackningen, infantiliseringen och det pågående förytligandet. När det inte som i fallet Brunnsvik, folkhögskolan utanför Ludvika, handlar om kampen mot historielöshet och ren okunskap.

Fram till sin pensionering i början på 1990-talet var Lars Furuland verksam som professor vid Litteraturvetenskapliga institutionen här i Uppsala. Han bildade trojka med Thure Stenström och Bengt Landgren. Tillsammans var de en svårslagen laguppställning.
Av dem gav Stenström för fem år sedan ut en egen memoarvolym. Lars Furuland hänvisar flera gånger till den. I synnerhet när det handlar om institutionens inre liv och den turbulens som emellanåt gjorde fögderiet mera svårskött än vad det hade behövt vara. Ändå vill han inte avhålla sig från, om än i försiktiga ordalag, att återge några av de stridigheter kring ett par docenturer som förekom i början av den akademiska karriären. Eller från att en smula ta upp den argumentation som 1972 förekom i samband med Torbjörn Stockenströms avhandling om Strindberg. Kombattanterna vid det tillfället var i första hand Gunnar Brandell och Sven Delblanc. Furuland redovisar förloppet, och även den som haft Brandell som egen, beundrad handledare kan inte avstå från att beklaga utfallet där Stockenström flyttade till USA och Delblanc lämnade institutionen för att helt satsa på sitt eget författarskap.

När jag skrev om Thure Stenströms memoarer, I alma maters tjänst, framkastade jag tanken att Nobelpristagaren Harold Pinters pjäs Gamla tider kunde ha varit en av inspiratörerna. I det dramat kommer huvudpersonerna ihåg också sådant som aldrig hänt. Något dylikt skulle dock Lars Furuland aldrig råka ut för. Här gäller i stället fakta och saklighet för hela slanten. Och det är inte utan att man undrar om självaste Jan Fridegård, som memoarförfattaren ägnat stor uppmärksamhet, inte har ett finger med i spelet för berättarekonomin och det raka språket.
Ändå har det blivit en minnesbok som täcker de flesta en privatmänniskas, en akademikers och en samhällsengagerad kulturpersons landamären. Även om Furuland inte alltid går strikt kronologiskt till väga, är det likafullt en huvudsakligen heltäckande levnadsskildring han åstadkommit. Alltifrån de småländska och värmländska släktrötterna på såväl faderns som moderns sida och barndomen i Malung till den nuvarande positionen som emeritus, föredragshållare och uppskattad skribent inte minst på denna tidnings kultursida.

Spännvidden över vad som kartläggs i de här memoarerna är inte mindre imponerande. Förutom att ge en översikt över Folkrörelsesveriges framväxt består boken också av pedagogikhistoria främst från folkhögskolornas horisont, av utsnitt ur Malungs nyare historia, av Uppsalahistoria och en hel del universitetshistoria. Man kunde också nämna mentalitetshistoria. Grundackordet är dock de självbiografiska milstolparna som efter åren i Malung, där fadern Gunnar var folkhögskolerektor, gör ett uppehåll för gymnasiestudier i Karlstad för att sedan stanna i Fyrisstaden. Lars Furuland är generös och förtroendefull med uppgifter om sig själv. Böcker och läsning blir tidigt hans viktigaste livsinnehåll. Men för den skull försummar han inte sitt sociala nätverk. Både vänner och anförvanter och så småningom den egna familjen tar allt eftersom plats under skeendets gång. Inte oväntat får fadern en rangplats i memoarerna. Det är också svårt att tänka sig en bättre förebild för det egna livsvalet och en inriktning där kulturens värden utgör ledstjärnan. Den som undrar varifrån folkbildaren Lars Furuland hämtat sin viktigaste inspiration behöver inte fundera länge.

Detaljerna är många i de faktabaserade och genomarbetade kapitlen vare sig de handlar om egna tidiga upplevelser av skola och kamratliv, tidsatmosfären på 1930-talet med faderns kamp mot den bruna smittan eller glimtar från den svenska folkhögskolans framväxt. Likaså ges den egna familjen en hel del utrymme. Hustrun Doris får åtskillig erkänsla, i synnerhet när den egna oförmågan i avseende på marktjänst noteras. Barnen Hans, Eva och Gunnel bestås kärleksfulla porträtt. Några Uppsalaoriginal, Sven Ruthberg, Bertil Lundman, Ejnar Haglund och Bok-Viktor, kompletterar bilden av en stad som förlorat en del av sina färgstarkaste inslag under senare år. I bokens avslutning har Furuland samlat ytterligare några personligheter av den gamla stammen, däribland Ivar Lo-Johansson, Carl Cederblad, Ragnar Oldberg, Sigvard Cederroth, Erik Gamby, Greta Renborg och Elsie Johansson, vilka trots att det handlar om miniessäer framträder i fullformat.
Den tyngsta delen i memoarerna får dock de avsnitt sägas vara som behandlar framväxten av vad som kom att bli Avdelningen för litteratursociologi. Här är Lars Furuland vägröjaren, pionjären, energigivaren och fullföljaren. Ämnet inrättades 1965 som ett projekt med den uppfordrande titeln “Klassamhällets funktioner: folkrörelserna”. Sin professur fick författaren 1979. Berättelsen om litteratursociologins framväxt är spännande som den bästa äventyrsberättelse. Man frapperas över så mycket nytt det här ämnet bar i sitt sköte, och hur snabbt allt som tillförts blivit naturliga inslag och självklarheter i Sveriges intellektuella liv. Att professorskollegan Bo Bennich-Björkman apostroferas lite då och då är helt i sin ordning. Även efterträdaren på lärostolen, Johan Svedjedal får sin beskärda och berättigade del av uppmärksamheten.

I memoarernas eftertankar spelar Upsala Nya Tidning en viss roll. Författaren började här en gång sin tidningsbana som korrekturläsare under John Måsners egid. I tidnings- och tidskriftssammanhang har under årens lopp såväl Dagens Nyheter, tidskrifterna Perspektiv, Lantarbetaren som LO-tidningen liksom i de yttersta av dessa dagar även Dala-Demokraten kunnat glädja sig åt medarbetarskap av en professor som också här ställt sin penna i folkbildningens tjänst. Det måste dessutom sägas att Lars Furuland försett sin bok med ett imponerande fylligt och frikostigt bildmaterial. Personregistret bidrar självfallet till att öka volymens användbarhet. Allt som allt har det blivit ett memoarverk med bredast möjliga kontaktyta. Och därmed ett dagsverke i sanning värdigt en kulturkämpe av den rätta ullen!

BO-INGVAR KOLLBERG


LaGun Tomtebogatan 53, 113 38 Stockholm, 08-30 92 46 e-post: info@lagunforlag.se